Varför jag är reformist!

BILD: Mona Sahlin, partiledare för SAP.

Jag är på väg till arbetarstaden Göteborg, för en minisemester hos systern min. Jag har investerar i en liten dator, och kan därför skriva på bussen. Ett tips när du sitter på långbussar ( SJ är dyrt..) är att du sitter längst bak. Jag har tre säten att lägga mina grejer på.


Därför är jag reformist och inte revolutionär!

Det korta svaret handlar om att reformismen till skillnad mot revolution är rimligt. Det kan vara intressant att följa personer som argumenterar för revolution, med allting vad det innebär. Det är dock som Olof Palme och andra har sagt, att reformer blir beständiga, medan revolutioner sliter samhällen itu. Kapitalismen i världen sliter världen itu, med ojämlikheten som främsta signum. Kommunismen i Sovjet var dock ett fåtalsvälde, med diktaturens fula ansikte. Det enda vägen framåt är den reformistiska demokratiska socialismen, som innebär att man befäster alla reformer i samhället hos en mycket stor del av folket. Man kan helt inte köra över folk, det är grunden till varför sakta reformer är nödvändiga.

"Plakatvänstern" kanske är nödvändig för att få SAP och andra att skärpa till sig, att komma ihåg varför de bildades. Men de kan inte ersätta de trögrörliga partierna.
I svensk politik är det endast SAP som kan genomföra reformer som går mot det klasslösa samhället, alla andra grupper är för små och splittrade.
Det är intressant i sammanhanget att Vp inte alls var stora vid 60 och 70 talet, utan har varit störts precis efter WW2 och med den karismatiska ledaren Gudrun Schyman.
Vänsterpartiet blir alltså också en påminnelse för SAP vilka mål man har, när SAP lägger fram en ganska grå budget med bara cirka 20 miljarder i stimulanser, visar Vp med sina 50 miljarder att det går att sätta målet högre.

Jag får hem Arbetaren varje vecka, det är en utmärkt tidning. Syndikalisterna har dock aldrig riktigt haft makt, och kommer med största sannolikhet inte i framtiden heller ha det, även med ett försvagat LO. Generalstrejk är så långt ifrån verkligheten man kan komma. Att arbetare som i många fall uppskattar kapitalismens produktionskrafter- som leder till ökade rikedomar, skulle gå ut och kollektivt sluta att arbeta är mycket mycket utopiskt.

Anarkisterna, om jag nu skall behöva nämna dem. Är mycket små, antagligen runt ett tusental aktiva i Sverige och fullständigt oväsentliga. Även om de har en systemkritik som är intressant, och kan många gånger ha en tilltro till människan som är beundransvärd. Den frihetliga socialismen attraherar dock nästan uteslutande akademiker och människor från den breda medelklassen. Man kan säga att en vanlig arbetare inte har tid för drömmar som anarkismen står för. De flesta anser att syndikalister och anarkister är super radikala, och det vi kan lära oss från historien är att folk accepterar en viss grad av radikal ådra, så länge det inte blir helt frikopplat från den nuvarande verkligheten.

Det som återstår är alltså SAP. Det kan verka tråkigt med gråa reformer, segheten kan vara bedövande. Men samtidigt , är det inte bättre med oerhört sakta reformer istället för inga reformer alls.

Att drömma om ett annat samhälle är beundransvärt, samtidigt måste man förhålla sig teoretiskt till vad som kan vara möjligt att genomföra.

Därför är jag reformist och inte revolutionär!

2/3 samhället

"På 1990-talet varnade olika samhällsforskare för att vi i Sverige höll på att ge upp den svenska modellen med folkhemmet, för att istället sträva mot 2/3-samhället... 2/3-samhället innebär att 2/3 av befolkningen har det hyggligt bra ekonomiskt, så pass bra att de inte vill göra några samhälleliga reformer som kan gynna den återstående tredjedelen av befolkningen som mer eller mindre står utanför samhällets valmöjligheter. "
http://blogg.aftonbladet.se/6695/perma/307705/

Sociologer har en tid pratat om det kommande 2/3 samhället, vilket innebär att den breda medelklassen och överklassen skapar ett politiskt fundament som styr. Klassiskt har detta inte varit konstigt alls, det har istället varit på 1900 talet som arbetarna kom igång med att påverka politiken- och skapade ett fundament med medelklassen. Rent historiskt har det varit självklart att arbetarna fått finna sig i vad medelklassen och överklassen hittat på. Det är därför Karl Marxs tanke om att historien drivs framåt av klasskamper är intressant, för även om man inte köper historiematerialismen i sin helhet, så är det tämligen uppenbart att människors olika sociala positioner skapat drivkrafter i historien.
Proletariatet som är ett historiskt faktum har drivit på historien, man kan säga att historien handlar om kampen för att leva ett bättre liv, medan de besuttna klasserna ständigt motverkat reformer eftersom att detta påverkat de egna möjligheterna.

Att tro att aristokratin/samhällseliten i den sena medeltiden skulle utan kamp ha gett upp sina positioner, är inte bar att vara naiv utan direkt korkad! Lika korkad är det att någon idag från Östermalm med en fet aktieportfölj skulle rösta vänster. Konservatismen har fortfarande starka band hos eliten.



Nu när vänstern är svag, som har varit fallet de senaste 30 åren. Kan vi fundera kring hur makten kan tas tillbaka, om det kan tas tillbaka ( vilket inte är självklart). Ett grundproblem som jag ser det är att vänstern har svårt med det faktum att minska sociologiska skillnader som uppkommit. Det spelar liksom ingen roll om man får leka vid köttgrytorna, om man sedan inte (tillräckligt) minskar de skillnader som finns!

Sedan tar det tid att bygga ett samhälle som är baserat på gemenskap istället för egoism. Om man förstår någonting i mer än 30 år, tar det såklart minst lika långt tid att bygga upp samhället igen.

2/3 samhället är nog antagligen här för att stanna en längre period. Det krävs en tämligen radikal politik för att kunna minska samtidens uppdelning mellan människor. Bostadsorterna börjar cementeras, skillnader mellan klasserna minskar inte utan ökar - i och med högerpolitiken som river människor itu - genom att motivera den individuella friheten som överordnat människan sett som gruppvarelse!

Lite drastiskt kan det verka att ge upp, vilket inte stämmer! Jag är politiskt aktiv och kommer i de forum jag verkar i; påpeka de faktum att det krävs extra kraft för att motverka den uppdelning baserad på socioekonomiska faktorer som sker. Ett problem kan vara att de människor jag umgås med, har liknande åsikter. Det vore alltså givande att få prata med socialdemokrater som till exempel är för friskolor, även om dessa sociologiskt segregerar. Detta att vara för system som segregerar, är mycket spännande. Argumenten som förs för skolsegregeringen, är ju typ att det inte går att ta bort det man skapat. Det intressanta med det hela är att politik inte främst handlar om att ta bort alla möjligheter, utan snarare att skapa möjligheter!
Politik är inte detsamma som att bara se möjligheterna och ta bort all radikalitet.

Politik handlar om att skapa det otänkta, som det möjliga!

Om 1800 talet

handlar 20 program från UR om. Klicka här, för att komma dit.

Det är en svår fråga om människan har lärt sig någonting av historien. Vi tenderar att göra fel igen igen och igen (krig och ökade ekonomiska skillnader). Det borde dock rent teoretiskt att lära sig av misstagen, vi borde alltså kunna förändra mänsklighetens framtid mera än vad vi tror. Eftersom att våra handlingar beror på hur vi handlar och inte handlar. Verkligheten är inte färdig utan en skapelse som hela tiden förändras.

En kompis tipsade om ett standardverk inom Marxism. Verket finns översatt och kan läsas här.

Malmö högskola har också en distanskurs om marxistisk teori.

Vill också tipsa om Marxismens ABC. Länk här.

Kolla också in den kända amerikanska marxisten David Harveys bok "limits to capital"

----

Jag lämnade drömmen vid dörren.
den var tung att bära och min
kropp gjorde ont av alla inre sår.
Jag lämnade drömmen vid dörren,
slog upp en whisky och såg in i framtiden.
Krigen slår undan hjärtat mitt som bultar,
bomberna faller i ett exotiskt land jag aldrig besökt.
Bomberna faller och tron på mänskligheten dör ännu en gång,
men drömmen tas om hand när jag lämnar lägenheten,
sitter på ett cafe och ser stressiga kostymer springa omkring.
Känner ångesten från de unga kvinnorna som shoppar sig till självförtroende,
de unga männen som piskar varandra för att få tjock hud.
Kampen fortsätter. Mannen bredvid mig må ha en Rolex, men spenderar kvällarna själv
vid teven.
Jag skrattar åt alla begären.
Mediterar gående vid alla butiker med skrikande reaskyltar.
Sakta skall jag gå in i mig själv och
bli den jag är, de personer jag är.
Den onde,
gode,
trötta,
balanserade,
sjuka,
friska,
kämpande,
poetiska,
politiska.

Hon tappar blodet mitt och byter ut det mot nytt.

( Om du inte tror att saker omöjliga saker är möjliga bör du se det här...)