Kommentar från Arbetaren

Jag sitter på Göteborgs stadsbibliotet, i exil från stressiga Stockholm. Jag är vemodig efter att ha läst artiken; ber om urstäkt för det jag kommer skriva! Jag tror helt enkelt inte att hegemonin alls är bruten, jag hoppas verkligen att jag har fel när jag tror att chansen för en antikapitalistisk partigrupp är mycket mycket liten! Arbetarinteativet i tex. Sverige kommer inte att få någon representation, eftersom att de flesta vänsterväljare röstar på Vp eller SAP. Att få Sverige till vänster handlar snarare om att få riksdagspartierna till vänster, än att skapa nya konstalationer. Eftersom de är extremt små och i pratiken inte gör någon skillnad- de lever ett par år och dör sedan ofta, eller splittras. Problemet med SAP är att partiet dragits åt höger. Det är att förneka verkligheten- att tro att vi kommer snabbt komma tillbaka till en radikaliserig som på 60 och 70 talet- vilket är en unik period i historien. Der krävs sannorligen en mycket långvarit kampanj från vänstern för att först och främst ens logiskt bli ett alternativ, sedan vinna röster! Just oenigheten bland de sekteristiska vänsteralternativen visar på att man inte kan ta upp kampen mot kapitalismens dolda ansikten, om man inte gemensamt kan sätta upp ett antal gemensamma ståndpunkter. Det är dock inte högern som är problemet, det är snarare en vilsen vänster som även i den nutida krisen inte vet hur man skall handla. Och har man inga bra svar på hur krisen skall hanteras, ja då slår vanligt folk dövörat till. Vi har sedan en farlig historisk situation där begreppet "socialism" efter Sovjet och Kina språkligt har fått en mycket negativ laddning. Man måste alltså arbeta med att ändra på den språkliga laddningen- för att ens få samtala. Det är alltid intressant med små grupper som skapar möjligheter till samtal, det ständiga problemet är att dessa grupper oftast inte får någon real politisk makt. Man kan sedan som syndikalist hoppas på en alternativ fackförening, detta ligger dock mycket långt borta i tiden, även om LO har gjort bort sig ganska mycket. Ibland får jag för mig att länder per definition får en mitten politik, eftersom att det är den minst gemensamma nämnaren mellan eliten och folket. Problemet med denna åsikt är naturligtvis att den radikala kampen blir en frasradikal kamp- där man egentligen inte tror att man kan göra skillnad. Man handlar för att störa systemet, inte förändra det. Den politiska kampen verkar evig, och vi får verkligen hoppas att någonting radikalt nytt sker- för i samtiden kommer ingenting att störa den kapitalistiska logiken. ( ledsen för svammel inlägg..) Mvh Johan Nyström www.radikalsocialdemokrati.nu www.sskbloggen.blogspot.com

http://www.arbetaren.se/articles/utrikes20090527

Anna Odells kritiserade konst ( fejkad psykos...)

"Jag har känt vinden från galenskapens vingar"
-Baudelaire

Jag har likt många andra med en historik av kontakter med psykiatri åt ena sidan ogillat den diskussion som Anna Odells fejkade psykos innebar, åt andra sidan förstått varför den uppkommit! Om jag hade en kronisk psykiatrisk sjukdomm, skulle jag inte skriva detta, för man stämplas alltid av människor omkring en när man går ut med sina demoner. Men eftersom att jag är mer eller mindre "frisk" anser jag att jag faktiskt kan skriva detta och kanske ge ett par insikter eller ialla fall sätta igång ett par tankar.

För det första, själva poängen med konstverket verkar ha varit att få framm ett samtal kring hur psykiatrin i Sverige fungerar alternativt inte fungerar. Resultatet var ganska väntat, att fejka en psykos som är ett mycket allvarligt tillstånd av mer eller mindre kraftig störd verklighetsuppfattning; skulle såklart skapa debatt.

För det andra, debatten i media handlade snabbt om det var rätt eller fel? Själv är jag ganska ointresserad av den debatten, man kan dock säga att som man bäddar får man ligga. Alltså, för att vara lite hård, om man gör fysiskt motstånd mot anställda i psykiatrin anser jag personligen att personalen skall ha stora rättigheter att bälteslägga personen- alltså spänna fast personen och ge lugnande medíciner.

För det tredje, och det här är det centrala. Vad krävs för att en människa som lider av en psykiatrisk störning skall bli av med sinna rättigheter?

Svaret: Om personen skadar sig själv eller omgivningen.

Att psykiatrin kanske mång gånger har problem, är inga stora nyheter. Vi som har haft eller har någon typ av psykologisk "störning" är ofta väl medvetna om att vissa personer inom psykiatrin och psykologin inte hör hemma där - de pluggade "fel"! Det är inget nytt med övervåld, eller för den delen fokus på medicin istället för en kombination av medicin och terapeftiskt arbete. Tyvärr ligger det i sakens natur, att vi som har själsliga problem har en annan situation än den som bryter benet.

Avrundning
Som avslutning vill jag ge en liten aptitretare, vad som är friskt och sjukt har genom tiderna inte varit samma sak! Tex. homosexualitet var långt in på 1900 talet klassat som sjukt. Den franska filsofofen Michael Foucualt har också studerat hur psykiatrin lagt under sig större och större områden. Ibland så är folk bevisligen sjuka, om de ser Jesus, eller demoner. Men andra gånger kanske det räcker med att personen sakta skapar en trygg tillvaro - där balansen mellan aktiviteter ökar.

Det gäller vilket är logiskt, att inte se alla sympton som en sjukdomm, men inte heller negligera annorlunda beteende och tankemönster. Dessutom är det inte ovanligt att personer med kroniska sjukdommar efter ett tag går tillbaka till en tidigare nivå av lycka, och anser sig själva inte så sjuka. Den sk. habitueringseffekten är mycket stark, alltså att stora variatoner i lyckograden går tillbaka till en jämn och stabil nivå som personen haft länge.

Utopierna ...

har inte försvunnit ( läs för-förra inlägget) tanken om ett annat samhälle försvinner inte; bara för att sovjet pajkade ihop. Problemet handlar snarare om att eliten tror att man kan ha koll på vad människor tänker, när det i själva verket sker flerdimensionella saker hela tiden.

Att säga att det nu skapas utopier på grund av den ekonomiska och miljömässiga krisen, är att inte se att det under hela perioden efter vänsterns så kallade "död" har pågått en rehablitering som utgår ifrån att socialism inte har en färdig mall utan är förändlig.