Jag ser morgonens fukt på marken och dagen kommer
sakta strax efter fem.
Gick upp i ottan för att förläsa mig på
böcker.
Gick upp på morgonen eftersom att glädjen
var enorm över att få vara en del av denna
galna värld.
över denna tokiga älskvärda värld,
där en procent av världens befolkning äger mer än
förtio procent av alla världens totala tillgångar.
Där miljarder människor strävar efter att leva som en
liten bortskämd elit gör.
Vi i väst, som likt en lite rymdfarkost förskansat oss utanför
planeten jorden, och vägrar fatta läget.
Det är antingen krig eller att ge upp som gäller.
Man kan inte vinna ett ojämlikhetskrig genom att sträva efter
samma världsordning som varit förut.
Det är lite som att springa baklänges,
och det vi hur det går.
Och gud så synd det är om den lilla eliten,
som kanske måste ställa om sina liv,
efter mindre konsumtion och inte mer.
Är det jag eller världen som är galen?
Kanske både och, för jag drar ett streck i luften
och känner dagens prognos. Ett par hundra miljoner lever
i lyx
ett par miljarder lever i fattigdom. Nästa veckas prognos
är inte given men talar för liknande språk.
Poesin är död och begravd
helst vill jag tro på utopier, men att tro
på en utopi är detsamma som att vara
religiös.
Man tror på verkligheten hur den nu ser ut?,
simmar runt i tankens värld och slår näven
i bordet.
Nej, säger man , nu får det vara nog.
Ja det får det säger en annan.
Prognosen talar sitt kyliga språk,
om mitt språk är mina tankar
mina tankar mitt språk
så gäller det att läsa bättre litteratur.
Tänka bättre tankar
och inse att
det som är, är, och kan bli annorlunda.
Jag ser morgonens fukt på marken och dagen kommer
sakta strax efter fem.