Kosmos i vårt inre
Det konstigaste är att livet
finns till.
Bland miljarder stjärnor fanns
förutsättningarna just på lilla
planeten jorden.
Antingen skapade en gud det hela
eller så uppkom livet ur intet.
Kan någonting levande skapas ur ingenting?
Det verkar onekligen så,
om man inte är troende.
DÅ finns gud som fixar alla svar- även varför ondska finns!
Det konstigaste är att livet
existerar,
frodas och utvecklas.
Liten känner jag mig, blott ett
sandkorn i öknen.
Jag är inte idealist utan materialist,
jag tror inte på Livet Efter Döden.
Ur intet skapades jag och till den evigheten
skall jag åter vila.
Åter vila och i kosmos,
blandad med,
stjärnstoff från miljarder och åter miljarder
slocknande solsystem.
Rymden är det enda som kan få mig
religiös,
inte människan, kärleken, vetgirigheten
eller någonting annat.
Denna ofattbart stora rymd
som omfamnar mig sakta, där jag sitter
och projekterar tankarna utåt och inåt.