Satt igår hemma med en kompis som pluggar matte på SU. Åt vegetarisk mat, drack kamomilte och pratade om allt och inget som vi brukar göra. Han berättade att hans terapisnack började ge utdelning men var så arg över alla hemlösa i Sthlm. Förut hade han tyckt att de fick skylla sig själva, men numera funderade han varför ingen gjorde någonting?
Som den gode politiska "nörd" jag är, förklarade jag att man i det moderna samhället har funktioner som arbetar med hemlöshet ( problemet är instutionaliserat)- men att det verkar som att det biter sig fast på några tusen i Sthlm. Att en förening för hemlösa anser att man kan sparka alla socialtanter och satsa alla pengar på bostäder eller nått annat. Hela yrkesgrupper är beroende av människor har problem!
Vi pratade också om politik i allmänt. Jag slängde ur mig att jag antagligen kommer bli stockkonservativ när jag blir gammal, unga radikala brukar ju bli det på ålders höst. Det trodde min vän inte. Nej, imorse tänkte jag att jag kanske blir revolutionär, om nu inte SAP sätter upp lite radikala mål. Nåja det gör sak samma egentligen.
Jag tror i grunden att politik handlar om magkänsla, inte om total rationalitet. Visst man kan föra fram sakargument baserad på forskning, varför vänsterpolitik är bäst för cirka 90% av en befolkning ( borträknat kapitalägarna som Wallenberg).
Men i grunden handlar politik om tro, man tror att ett visst system i en framtid kommer vara bäst för individen. Nu är det ju så att säga att man tror, lätt låter religiös. Men är inte politik den nya religionen? Har inte vi i det sekulära Sverige slutat att tillbe Gud, för att be om en vettig politik? Tillber inte de unga marknaden, varuhusen för att hitta sin identitet?
Det jag är orolig för är att människor bara får ena sidan argument. Genom den borgerliga dominansen i media, blir det svårare för människor att höra från vänstern att vi faktiskt har råd med välfärdsinvesteringar, för att regeringen uppenbarligen har råd med gigantiska skattesänkningar.
Nuvarande situation leder till att det som inte ryms i mittenpolitiken blir svårt att kommunicera ut. Normaltillståndet är att Sverige har blivit fattigt. Vilket inte stämmer. Det finns grupper som har det väldigt bra i den rådande fattigdommen.
Vi har de senaste tio åren haft tillväxt som skapat en grund för rikedom. Frågan är skall rikedomen fördelas eller skall det som alltid tjänar på högkonjunktur få hela guldhögen?
Så när du är äldre och förvirrad, gå efter din magkänsla. Den leder dig rätt!
2 timmar sedan
Hemlöshet är en diagnos på en vidrig människosyn, inte på individer.
SvaraRaderaI över 100 år har vi tillåtit en Socialtjänst, kyrkor, föreningar, frivilligorganisationer och dessutom olika aktiebolag bygga upp hela sin grund och sedan växa på att hjälpa hemlösa. Men då hjälpen inte bygger på att hjälpa till med vad en hemlös människas primära behov består av, blir konsekvensen av detta bara att en massa arbetstillfällen åt redan etablerade personer på hemlösa människors bekostnad skapas. För att dessa "hjälpande" system ska kunna expandera behövs självklart ett växande underlag, vilket också det ständigt ökande i antal hemlösa i Sverige påvisar. Detta trots olika försök att dölja detta genom att hela tiden omdefiniera vad hemlöshet egentligen betyder.
Denna mycket uppenbara ickefungerande hjälp omsätter i vårt land bara i skattemedel ca 11 miljarder, vilket är en siffra Lunds Universitet sammanställt utifrån att varje hemlös kostar runt 600 000 om året.
Det är anmärkningsvärt att varje hemlös kan kosta samhället så mycket, utan att bli hjälpt med det primära behovet, ett tryggt hem?
Eller kanske är det just därför kostnaden är så hög?
Ännu mer häpnadsväckande blir om vi ser det från en annan infallsvinkel. Den vinklingen som gör att varje hemlös vi har i vårt land är så mycket värd för alla ”hjälparna” att människor och organisationer som jobbar med att hjälpa hemlösa fördelar 600 000 mellan sig för att hålla dessa människor kvar i hemlöshet!
Är det då inte dags för ett nytt och mänskligt agerande i denna fråga?
Då menar jag inte att den idag avlönade ”hjälpande” personalen ska ges möjlighet att känna sig ännu mer självgoda i sitt jobb än de redan gör idag. Nej, med mänskligt menar jag att våra hemlösa människor ska ges en ärlig chans till möjligheten till ett värdigt liv med ett fungerande privatliv i ett tryggt hem.
Vi kanske till och med skulle kunna göra en unik studie här i Sverige, där människor som idag på nåder lever i något av alla lukrativa villkorade boenden “testades” att klara av ett eget integrerat hem. Denna “test” bör då för trovärdighetens skull genomföras med samma stöd och den “hjälp” människor får idag för att klara av att bo som uteliggare, på härbärgen eller i något av otaliga benämningar på de befintliga vinstdrivande ”boendeformerna”. Det skulle inte vara svårt att finna personer som under många år smittats av ett sjukt och omänskligt samhälle som fortsätter smittas av en “Reinfeldtdeffekt” fortsätter sprida den smittan i vårt land som i folkmun kallas hemlöshet.
I vårt välfärdssamhälle har vi råd med respekten för individen. Vi har råd att respektera den enskilda individens förutsättningar, behov och önskningar om ett autonomt liv. Spelar ingen roll om du är där du är pga. olycka i livet, arbetslöshet, dyslexi, psykos, psykopati, skilsmässa, olycksfall i arbetet eller vilken anledning man kan tänkas hitta på. Respekten för individens behov och förutsättningar har vi i vårt välfärdssamhälle, med grundläggande solidariska värderingar om individens rätt, råd med!
Sluta prata om hemlöshet som om det vore en psykiatrisk diagnos – det är en diagnos på samhället – inte på individen.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa