BILD: Tittar du noggrant hittar du en filur jag nämner i poesin.

Jag lägger
tanken till
ro
och läser igen
om Buddhismen,
svalkande vindar
kommer emot mig,
där jag sitter och
funderar över Freuds lära.
Intet har jag läst- men hört!
Enligt honom borde
jag vara
spritt språngande
galen!
Bristen enorm- total- svidande i köttet.
Avsaknaden av det som inte kan beskrivas i
ord.

Svalkande vindar bär mig framåt,
på ett öppet hav av stillhet.
vinden blåser inte.
Naturen stressar inte.
Det är vi som stressar.
Existensen, ren lycka
av att få andas ,
ett par korta gånger.
I oändlighetens öga.
Jag är alltså inte galen,
även om jag enligt Freud borde vara
just,
detta.
Men även gubbar med skägg kan ha fel.
Även gubbar med skägg som tror att människan
är enkel- går att förklara,
likt en robot som går att mäta.
Men jag går inte att mäta.
Du går inte att mäta.
Vi är omätbara.

Människan springer runt och gör saker hela tiden.
Jag vilar i nuet och känner begären minska.
Tystnaden från intet blir till någonting.
En ande viskar i mitt öra.
Hon säger att jag är klokare än jag tror,
att bristen är en tillgång.
Jag skrattar.
Som att det spelar någon roll.
Det finns bara nuet- att vara där man faktiskt är,
och inte vara där man inte är.
Jag skrockar när jag hör människor tala om bristen som problem
det är bristen som skapar människan. Den som kan fylla den tomma
bägaren med ingenting och vara nöjd.
Det är den vise.

Jag lägger tanken till ro,
och läser om Buddhismen.
Min tro är Jesus, Buddhismen och Nietzsche.
I en salig röra.
En omöjlig möjlig röra.
Ett
J
ett
B
ett
N
.
Vad blir det?