BILD: Mona Sahlin, partiledare för SAP.
Jag är på väg till arbetarstaden Göteborg, för en minisemester hos systern min. Jag har investerar i en liten dator, och kan därför skriva på bussen. Ett tips när du sitter på långbussar ( SJ är dyrt..) är att du sitter längst bak. Jag har tre säten att lägga mina grejer på.
Därför är jag reformist och inte revolutionär!
Det korta svaret handlar om att reformismen till skillnad mot revolution är rimligt. Det kan vara intressant att följa personer som argumenterar för revolution, med allting vad det innebär. Det är dock som Olof Palme och andra har sagt, att reformer blir beständiga, medan revolutioner sliter samhällen itu. Kapitalismen i världen sliter världen itu, med ojämlikheten som främsta signum. Kommunismen i Sovjet var dock ett fåtalsvälde, med diktaturens fula ansikte. Det enda vägen framåt är den reformistiska demokratiska socialismen, som innebär att man befäster alla reformer i samhället hos en mycket stor del av folket. Man kan helt inte köra över folk, det är grunden till varför sakta reformer är nödvändiga.
"Plakatvänstern" kanske är nödvändig för att få SAP och andra att skärpa till sig, att komma ihåg varför de bildades. Men de kan inte ersätta de trögrörliga partierna.
I svensk politik är det endast SAP som kan genomföra reformer som går mot det klasslösa samhället, alla andra grupper är för små och splittrade.
Det är intressant i sammanhanget att Vp inte alls var stora vid 60 och 70 talet, utan har varit störts precis efter WW2 och med den karismatiska ledaren Gudrun Schyman.
Vänsterpartiet blir alltså också en påminnelse för SAP vilka mål man har, när SAP lägger fram en ganska grå budget med bara cirka 20 miljarder i stimulanser, visar Vp med sina 50 miljarder att det går att sätta målet högre.
Jag får hem Arbetaren varje vecka, det är en utmärkt tidning. Syndikalisterna har dock aldrig riktigt haft makt, och kommer med största sannolikhet inte i framtiden heller ha det, även med ett försvagat LO. Generalstrejk är så långt ifrån verkligheten man kan komma. Att arbetare som i många fall uppskattar kapitalismens produktionskrafter- som leder till ökade rikedomar, skulle gå ut och kollektivt sluta att arbeta är mycket mycket utopiskt.
Anarkisterna, om jag nu skall behöva nämna dem. Är mycket små, antagligen runt ett tusental aktiva i Sverige och fullständigt oväsentliga. Även om de har en systemkritik som är intressant, och kan många gånger ha en tilltro till människan som är beundransvärd. Den frihetliga socialismen attraherar dock nästan uteslutande akademiker och människor från den breda medelklassen. Man kan säga att en vanlig arbetare inte har tid för drömmar som anarkismen står för. De flesta anser att syndikalister och anarkister är super radikala, och det vi kan lära oss från historien är att folk accepterar en viss grad av radikal ådra, så länge det inte blir helt frikopplat från den nuvarande verkligheten.
Det som återstår är alltså SAP. Det kan verka tråkigt med gråa reformer, segheten kan vara bedövande. Men samtidigt , är det inte bättre med oerhört sakta reformer istället för inga reformer alls.
Att drömma om ett annat samhälle är beundransvärt, samtidigt måste man förhålla sig teoretiskt till vad som kan vara möjligt att genomföra.
Därför är jag reformist och inte revolutionär!
Mycket bra text! Tack!
SvaraRadera/ Bengt H
Johan:
SvaraRadera1. En revolution är en process där folket tagit makten från den lilla klick som äger landets alla företag och förmögenheter. Att vara revolutionär behöver inte med automatik innebära att man gillar våld och blodbad.
2. Tror du de svenska kapitalisterna skulle accepterade om en regering fick för sig att "reformera" bort kapitalismen?
3. På vilket sätt vara sovjet kommunistiskt? Avskaffade man statsapparaten och klassamhället som Karl Marx lät påskina i sina teorier?
4. Sen när hade SAP som mål att avskaffa klassamhället (och då menar jag verkligen klassernas avskaffande) och var kan man hitta det i partiprogrammet?
5. Vill SAP avskaffa kapitalismen?
6. Kan man vara socialdemokrat och socialist?
Hej Anonym!
SvaraRadera1. Ok, själv gillar jag fondsystemet som gick åt pipsvängen. Frågan är också vad som är den exakta skillnaden mellan att vara revolutinonär och reformist. Det är klart att vara revolutinonär inte per definition innebär att ta till våld, men skillnaden är väl vilka metoder man använder sig av, och hur man ser på den gråa sakta förändringen. En reformist accepterar vad jag förstått en viss tröghet medans den revolutionära kräver mer snabba tag..
2. Ja, alltså det är klart att svaret blir nej - såklart eliten inte vill förlora makt!! Men det hela beror ju på HUR man reformerar! Om man går sakta och metodiskt till väga leder det antagligen till att även de som har jävligt mycket pengar fattar att det finns en poäng att sprida rikedomen, dessutom kan de inte göra så mycket åt saken om verkligen politiken gick åt kontinuerlig socialisering. Tricket är att få folket med sig, att skapa hegemoni!
3. Nej, jag är medveten om att sovjet enligt många (experter) inte var kommunistiskt, poängen är att folk tror det och det räcker mer än väl... återigen om man hyllar Sovjet eller inte tar kraftigt avstånd från diktaturen innebär detta att folk kopplar samman saker som inte skall kopplas samman. För att skapa reformer måste man gå sakta till väga och antagligen acceptera en viss grad av marknader i systemet. Faktum är att det inte är marknader som är problemet utan ägandet. Staten skulle alltså med pensionssystemet och andra sätt kontinuerligt på sikt köpa upp stora poster i aktiebolaget och på så sätt socialisera. En av mina drömmar är att man slår under fötterna för Investors maktbolag, och det skulle vara rimligt om man ville, inom ett par år.
4. I det nuvarande partiprogrammet är det antagligen lite svårt att exakt hitta formuleringar som du vill ha; antagligen är 2001 svårare än 1960 med tanke på den acceptans av "liberala" tankegods som SAP accepterat de senaste åren och som är ganska okontroversiellt att säga.
Om man skall ge ett dumt svar kan man säga att när man läst programmen blir intrycken ofta att man vill på lång sikt försöka avskaffa klassamhället. Jag säger försöker, eftersom att SAP i reformistisk anda mer är intresserade av sakta och permanenta reformer än utopiska mål- jag skulle vilja påstå att SAP är ett mycket verklighetskopplat parti, ibland lite för mycket för min egen smak. Som diskussionen som handlar om att acceptera friskolor, vilket tydligt segregerar.
5. Bra fråga! Man vill i alla fall kraftigt inskränka kapitalismen på sikt, men som sagt fokus är på vad som går att göra idag istället för "drömmeri". Vilket jag ofta tycker är synd att man inte vågar sig på, "drömmar" är många gånger väldig givande för att se vad som skulle kunna vara - istället för vad som är!
6. Om de inte har tagit bort begreppet "demokratisk socialist" i det senaste 2001 programmet vilket jag verkligen inte hoppas att de har - då blir jag väldigt ledsen! Annars anser jag att vara socialdemokrat är att vara socialist, med det ganska löjliga epitet
"demokratisk" i mellan.
Det intressanta i sammanhanget är löntagarfonderna som faktiskt på sikt kunnat köpa på sig stora delar av det svenska näringslivet. Att det faktiskt var 70 000 människor som demonstrerade och att Curt Nicolin verkligen kämpade med klor för att fälla förslaget visar vilken makt löntagarfonderna hade. Att sedan SAP vattnade ur förslagen är lite deprimerande, men men..
Framåt för löntagarfonderna!
Mvh,
Johan Nyström
Du skriver en hel del tänkvärda saker, bra text. Men jag undrar också, precis som Anonym hur långt den socialdemokratiska visionen sträcker sig.
SvaraRaderaSå jag fortsätter vara anarkist! :D
Ha en trevlig kväll!