Bild: Bruno K. Öijer , en av mina favoritpoeter

Den glada terroristen
Djävulen och jag har ett samtal i en kolsvart lägenhet.
Vill du verkligen bli terrorist när du blir
gammal och trött, nära döden?
Jag svarar att jag druckit ett par öl,
men ja;
frihetskämpar är inte att förneka tjusningen
kring!
Men det där med att döda oskyldiga,
nej alltså, inte döda oskyldiga... inte
så, utan så...lite mera lätt skrämma de besuttna..
Djävulen petar på de tonade glasögonen
skakar på huvudet. Du är inte klok,
Tack! säger jag och stirrar rakt in i
mörkret.
Försöker du gömma dig för någon?
Ja mig själv.
Dig själv?
Ja tänk vad skönt att gömma sig från sig själv.
Djävulen inom mig skrattar.
Jo, säger jag; tar mig en klunk av ölen.
Några sekunder menade jag faktiskt vad jag sa.
Nä gjorde du? Djävulen antecknar i luften.
Ja.

Sången som hon sjunger drabbar mig hårt,
det är en klagosång över jordens tillstånd,
moder jord dör sakta, sakta tappar hon energin.
blodet sipprar ur hennes mun medan människan springer
allt snabbare.
Jag smeker hennes hår, men klagosången har just börjat.
Sakta stänger jag ögonen och fylls av lugn.
Hon sjunger en sista sång,
innan
hon dör.