Poesi

Solen ler sitt leende
Sliten, suktar efter lugnet
som förlorats i kärlekens rus
i det som kunde varit du,
jag, någonting.

Basgången i öronen släcker
livets törst.
Likt en örn ser jag marken
snabbt glida förbi.

Slitna skor går jag vägen framm
fåglarna tittar på,
solen ler sitt ansikte.
smutsen i min högra hjärtkammare
börjar att torka in.
tanken om det andra,
alla människor jag älskat.
Alla misslyckanden som samlats
i en hög
och gjort mig så vis,
att det är
patetiskt.
Ser vuxna vara helt oförmögna till
liv,
till galenskap.
Att tro på något mera.
Helst vill jag,
dansa med dig på en äng
och glömma all poitik- all
stress, hopade saker att göra.

Kanske kanske inte.
Ta ett foto och samla minnen
i en tung plasbunke.

Samla minnen av det som
varit,
och komma skall.
Fråga mig inte hur jag mår,
jag mår som jag mår.
Jag är glöden som brinner av liv.
Jag brinner och brinner
upp.

Livet ler mot dig,
de kallar dig galen.
Jag kallar det att,
leva.