Dikt " med spretiga bokstäver"

Bomberna faller över mitt huvud och jag vill härifrån.
Bomberna faller och jag vill täcka över ögonen på mina medsystrar,
som i brist på allt gråter tårar de inte har råd med.
Bomberna faller och jag är en terrorist enligt de, medan mina händer har svårt
att äta den vattniga soppan.
Min storebror säger att Hamas är enda hoppet- jag vet INTE; jag vill bara leva!
Bomberna faller, den gamla gumman mitt emot förlorade ena benet och dog av förblödning. Fem av mina släktingar dog igår av en raket som felaktigt trodde de var Hamas.

De talar om försoning, men bomberna faller. En sak som jag tänkt på är insikten om att de i ett land långt borta klagar över att de får gå i skola; jag själv måste dagarna i ända hjälpa till vid olivlunden, och nu helst överleva. De i världen har stängt sina öron och ögon. Jag och mina medsystrar finns inte.

Jag har märkt att jag inte känner någonting mera, mamma skriker ut sin sorg över att faster har dött av sorg, men jag känner ingenting. Ögonen hos bror min skrämmer mig, så mycket har har jag inte sett sedan männen med K-pistar brukade patrulera innan kriget. Innan kriget kunde jag maila från skolan med en från Sverige, hon undrade vila skolböcker vi har; jag förstod efter ett långt tag att de alla har böcker i det kalla landet.

Bomberna faller. Men jag har slutat tänka på kriget, jag funderar över hur det vore att få gå i skolan och ha en riktig lärarinna som kunde lära mig engelska.

Tyvärr kan jag inte skriva mera på papperslappen, för händerna skakar för mycket.

I ruinerna av ett bostadshus hittar "Läkare Utan Gränser" en lapp med spretiga bokstäver. Med en sliten blyertspenna verkar det vara någon som skrivit en dikt innan sista bombningen av Gaza. Lite längre bort hittat en sönderbränd kropp i fosterställning.

ETC om den massiva kritiken om att publik inte tillåts på en tennismatch.

Fick lite inspiration..