Majakovskij och jag

Tankarna virrar omkring som om det vore höst
jag hukar mig över boken och surplar Majakovskijs dikter till han
om natten sliter ur mig ur sängen:
- Din lilla jävla parasit. Hur mycket själ har du?
Hur mycket brinner du? Brinner du på riktigt eller
låter det bara bra att dra till med när DU SKALL LEKA POET?

I Sovjets unkna korridorer där feta tjänstemänn blossar på
alldeles för många cigaretter, ligger ett hat mot den inre
förändringen. Askgrå ansikten sippar på kaffe och skrattar åt den
dekadenta ja futuristiska Majakovskij som sliten säger " Jag, har ingen röst ikväll vid uppläsningen.." och ett par dagar senare skjuter sig i hjärtat. Touche för revolutionen, en aning om vad komma skall.

Men jag vågar inte gambla som M med revolvern. Den skulle för mig inte klicka.

Spyfärdig springer han runt i det inre och vrålar att det politiska bara är en början- det radikala handlar om varje unken själ. Att få askgrå ansikten att brinna för livet.

Tillsammans med mig själv räknar jag frosten på fönstret, medan revolvern klickar om och om igen, i köket.

De mörka ögonen lämnar spår av kaffefläckar där jag sitter i evigheten,
Vi pratar och han skrattar åt mänskligheten.
- Detta helvete, hur många gånger har jag inte dött.

Om revoultionen vore så lätt, att det handlade om det yttre, och inte det inre.
Där jag ligger i sängen, trallar en man utanför.

Livet var detsamma som konsten för M.

Slita av den askgrå hinnan?

Artikel om M här.