Jag läser en ganska konstig bok, det handlar om filosofi ur Astrid Lindgrens synvinkel, alltså ur hennes böcker karaktärer. Man kan säga att det intressantaste är kapitlet om kärlek. Bokens författare menar att detta begrepp är det som behövs för att uppskatta världen. Kärleken till världen, och varelserna inom den är det enda som behövs. Alla andra saker är sekundära.
" Om jag har en profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen , och om jag har all tro så att jag flytta berg , men saknar kärlek, är jag ingenting"
Paulus
" ... Detta är kärlekens gärningar. Att vara till är att älska. Och att bli älskad är att vara till..."
Sida 118 i boken " Världens bästa påhitt - nya filosofiska vandringar i Astid Lindgrens värld"
Kärlek är det som driver mänskligheten framåt, i kampen mellan godhet och ondska.
Världen är galen, men samtidig i all ondska finns kärleken i alla dess former. Och genom de olika formerna så skapas meningar i meningslösheten. Utan kärlek kan man inte leva som människa, eftersom att alla teoretiska utgångspunkter grundar sig på något sätt i en känsla. Förnuft och känsla i en blandning.
Kärlek är också ångest, eftersom att vi hela tiden söker efter kärleken.
Kärleken är söt och ond. Den kan få människor galna, uforiska och helt känslomässigt döda. Kärleken knäcker oss och lyfter oss.
Kärleken kan inte ägas, bara ges. Vi kan alltså bara ge den i en mängd doser, och hoppas att det blir på något sätt återgäldat.
Kärleken är i sin grund osjälsvisk- vi vill människor och andra varelser väl, inte för att vi skall må bra utan för att vi måste. Att vara människa är fundamenlt att leva med kärleken inom sig som sprider sig utåt. Så enkelt är det, egentligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar