Poesi- orkan

Orkan

Jag lyssnar tills min hjärna är proppad
göra tvärtom...
jag som inte ens orkar ringa
borde inte ringa, eller borde jag?
borde åka till Gotland och se på raukar
borde åka långt borta till ett annat liv
borde göra tvärtom, stämpla livet där jag är nu
där jag är

Nu.

huvudet fylls av måsten att jag helt vill lägga
mig och
sova
andas ett andetag i taget.
lösningen.
andas ett andetag i taget.

min poetsjäl
växte ur min kropp
när du ruskade om min själ
du var helt plötsligt mer än
förrut.
du vackra själ
du skapar en orkan
smärta som jag blockerar genom att
känna mindre
men sedan kommer dina ögon
och jag dör
dör

om jag bara kunde beskriva som poetsjärnorna
de som sitter och röker en cigarr på månens kant
om jag kunde går ur min själ och sluta att vara mänsklig
vara ett med allting.

Kents gittarer slår upp grus i hjärtrakten.
Du gör mig galen
DU gör mig salig.

Jag är rädd för kärleken-
lever för kärleken.
Till de stackars trasiga, blodiga människorna.

Frågan är inte intressant
Det är svaret.
Det är
DU.

Min kärlek är som en vit duva som jag måst fånga
disciplinera.
Applådera
ja, applådera
säg ingenting
säg ingenting
Låt mig få leva
i
en
illusion.
Om din själ.