Kommentar från Arbetaren

Jag sitter på Göteborgs stadsbibliotet, i exil från stressiga Stockholm. Jag är vemodig efter att ha läst artiken; ber om urstäkt för det jag kommer skriva! Jag tror helt enkelt inte att hegemonin alls är bruten, jag hoppas verkligen att jag har fel när jag tror att chansen för en antikapitalistisk partigrupp är mycket mycket liten! Arbetarinteativet i tex. Sverige kommer inte att få någon representation, eftersom att de flesta vänsterväljare röstar på Vp eller SAP. Att få Sverige till vänster handlar snarare om att få riksdagspartierna till vänster, än att skapa nya konstalationer. Eftersom de är extremt små och i pratiken inte gör någon skillnad- de lever ett par år och dör sedan ofta, eller splittras. Problemet med SAP är att partiet dragits åt höger. Det är att förneka verkligheten- att tro att vi kommer snabbt komma tillbaka till en radikaliserig som på 60 och 70 talet- vilket är en unik period i historien. Der krävs sannorligen en mycket långvarit kampanj från vänstern för att först och främst ens logiskt bli ett alternativ, sedan vinna röster! Just oenigheten bland de sekteristiska vänsteralternativen visar på att man inte kan ta upp kampen mot kapitalismens dolda ansikten, om man inte gemensamt kan sätta upp ett antal gemensamma ståndpunkter. Det är dock inte högern som är problemet, det är snarare en vilsen vänster som även i den nutida krisen inte vet hur man skall handla. Och har man inga bra svar på hur krisen skall hanteras, ja då slår vanligt folk dövörat till. Vi har sedan en farlig historisk situation där begreppet "socialism" efter Sovjet och Kina språkligt har fått en mycket negativ laddning. Man måste alltså arbeta med att ändra på den språkliga laddningen- för att ens få samtala. Det är alltid intressant med små grupper som skapar möjligheter till samtal, det ständiga problemet är att dessa grupper oftast inte får någon real politisk makt. Man kan sedan som syndikalist hoppas på en alternativ fackförening, detta ligger dock mycket långt borta i tiden, även om LO har gjort bort sig ganska mycket. Ibland får jag för mig att länder per definition får en mitten politik, eftersom att det är den minst gemensamma nämnaren mellan eliten och folket. Problemet med denna åsikt är naturligtvis att den radikala kampen blir en frasradikal kamp- där man egentligen inte tror att man kan göra skillnad. Man handlar för att störa systemet, inte förändra det. Den politiska kampen verkar evig, och vi får verkligen hoppas att någonting radikalt nytt sker- för i samtiden kommer ingenting att störa den kapitalistiska logiken. ( ledsen för svammel inlägg..) Mvh Johan Nyström www.radikalsocialdemokrati.nu www.sskbloggen.blogspot.com

http://www.arbetaren.se/articles/utrikes20090527